Kärleken till min lilla gulleplutt blir bara starkare.
Först kände jag mig lite små irriterad över att jag inte kände det
där pirret som man kanske ska känna av att ha fött ett barn.
Att ens känna pirret av glädje när han låg i magen var svårt.
Nu saknar jag honom när andra håller i honom.
Jag vill att han ska vakna snart igen så jag får titta in i hans fina ögon.
Att få ett litet leende ibland när man busar med honom.
Att vakna upp jämte honom och känna att det är sin egna.
Kunna pussa, krama och gosa med honom.
Det är lycka <3 Det är kärlek jag känner.På bvc skulle man fylla i ett formulär.
Jag anser att jag inte är i risk-stadie och vill ta självmord.
Men fyllde i ifall det var nåt som inte stämde.
Allt såg väl bra ut, men man kanske ljuger lite också.
Visste, jag gråter inte utan anledning.
Men den anledningen som är kanske är onödig.
Och nej, jag är inte mer irriterad. Eller, jag kanske är det som skäller på
Benjamin mer nu än innan, men nu behöver jag honom till mer saker än innan?
Jag behöver tid till att vänja mig vid att ha någon på bröstet så jag inte kan göra det där
andra som jag skulle vilja göra, som jag vill göra enbart för att jag "sitter fast".
Men det gör inget nu.
För jag känner kärlek <3